onsdag 23 februari 2011

A Jane Austin moment...

Jag har fått en förfrågan från en anonym läsare som vill höra hur jag och Simon träffades, here it comes...
Feb 2009,
Min då, nyfunna kompis Sanna, som jag gick i makeup klass tillsammans med hade sminkat mig en fredags eftermiddag och jag henne.
När jag kom hem gick jag in på msn som jag (för att poängtera) aldrig gick in på annars.
Sanna berättade för mig att hon hade lagt upp en bild på mig på sin blogg. Jag tyckte det var lite pinsamt men sen sa hon att hon hade en killkompis som hade kollat bloggen och ville ha min msnadress. "Får jag ge den?" sa hon. Jag svarade "NEEEJ, absolut inte!...hur ser han ut?"
"Jag kan skicka en bild" sa hon. Men innan jag hade fått bilden så sa hon, "förlåt men jag har redan gett din msn". Samma sekund fick jag en vänförfrågan eller vad man nu får. Ett fönster poppade upp och Simon skrev "Hej".
Det roliga är att mamma var i samma rum och fick läsa allting. Hon tyckte det var väldigt underhållande.
Vi kom fram till att vi bodde i samma villaområde fast vi aldrig setts förrut. Jag åkte alltid bussen men han hade en bil, förstås.
Vi bestämde att vi skulle träffas dagen efter vid småbåtshamnen i området, och jag som aldrig skulle göra någonting sånt här förut, gick på min första och sista blinddate. Jag fattar inte ens idag att jag vågade gå dit.

Jag gick dit och han kom i sin vita Golf. Vi sa "Hej", kramades lite stelt och gick en promenad i snön en halvtimme. Jag kom hem och mamma kom springandes ner för trappan och frågade ut mig. "Hur var han?" sa hon. Jag var så nervös så jag tänkte inte så mycket på hur han såg ut. "Njaa, han var snäll...","Han var snygg", "Han var trevlig".

Inom någon minut fick jag ett sms där det stog "Vad tyckte du? Levde jag upp till dina förväntningar?...för du var långt över mina".
Han frågade om jag ville ha skjuts in till stan eftersom jag berättat att jag skulle dit och köpa en present till en vän. Han behövde nya skor och smakråd, så jag följde med.
Väl inne i stan när vi var klara med våra ärenden, skulle jag ta bussen i södertull och han hade sin bil i parkeringshuset i Domino (vi skulle åt två olika håll, på andra sidan stan).
Jag sa typ "hejdå", kramade honom och skulle gå till min buss, eftersom han hade bilen parkerade där vi var. Då sa han "Nejmen, jag följer med dig till bussen såklart".

Världen stannade. Jag hade ett Jane Austin ögonblick. Fanns det gentlemen nuförtiden?!.. Tydligen, för här stod en...

Hela den veckan uppvaktade han mig med blommor, Veronica Maggios skiva(eftersom jag hade berättat att jag gillade hennes musik), erbjöd sig att skjutsa mig på kvällen när det var mörkt eftersom han inte tyckte att tjejer skulle vara ute i mörket själva på kvällen.

Även om jag var lite svårflörtad så gav han inte upp och när veckan var slut och han skulle åka till fjällen med sin familj, kom han och överraskade mig med en stor bukett röda Grand Prix rosor(Heidi var imponerad) eftersom vi skulle missa att fira Alla Hjärtans Dag tillsammans, som var dagen efter.
Från Alla Hjärtans Dag var vi ett par...


/Gabbie

3 kommentarer: